Höjdpunkter och gropar 2009

Tja vad kan man säga........

Att ett djur kan ge en så mycket glädje och så mycket sorg.
Året började ju med glädje så vi tar det först.
Målet för året var ju att få till 5 lydnadstävlingar så det inte var den punkten vi skulle falla på i tävlingen årets hund på klubben. Vilket var största orsaken 2008 att vi trillade från 3:e till 4:e plats men det var ju trotsallt den hösten som apporteringsknuten äntligen lossnade så att vi under detta året klarade av LP2 samt att bli KLUBBMÄSTARE I BRUKS.
Km:et var en förkortad version med bara uppletande som specialdel och så hade även skotten plockats bort, så nästa år har vi inte en chans att försvara titeln men det gör mig inte så mkt. Det viktigast är att vi har kul tillsammans.

Har även under sommaren 2009 börjat träna in metallapporten ..... vem trodde det på Lane Loge lägret 2008?????????
Så vi har under hösten lyckats med några starter i trean och fått betyg i metallen. "Bara" en sjua men i min värld så var det en 10 minst!!!

Gropen som egentligen är flera gropar som tillsammans blir en krater är att jag idag har börjat medicinera kickan mot EP. Hon fick ett tredje anfall i måndags när hon var ensam hemma. Matte lilla hjärta
Tack och lov att jag har hittat en helt underbar veterinär!!!!! Ringde upp 1,5 timme innan bokad telefontid och som skicka receptet med posten så att jag kunde börja medicinera innan nyåret och alla helger.
Men det skär i mig att Azzie behövde vara själv när det hände, lilla kickan. Bara hoppas att medicinen nu hjälper men vi börjar ju med en låg dos och kan behöva korrigera den för att det ska ge verkan.
Vet ju att det är stress som utlöser det hela så detta nyåret skrämmer mig nåt oerhört. Hon är ju skottberörd sen några år tillbaka. Så hur kommer hon reagera på raketerna och smällarna???
Samtidigt inte bra att jag oroar mig för hon läser ju mig som en öppen bok....... men jag kan ju inte göra annat
Medicinen har även karens mot start enligt SKK man kan söka dispans men det får jag titta på senare. Men risken finns att vi har gjort vårat på tävlingsbanan.

Har nog aldrig gråtit så mkt som jag gjort i höst. Mkt för Azzies skull och även för att jag har varit på en mkt tung begravning nu i december. En av deltagarna på begravningen beskrev henne så bra när han tog adjö av henne. Att hon hade en sann ärlighet som är en brist vara i dagens samhälle men som ger starka vänrelationer.


KRAM på er allihop som har och är med och stöttar mig!!!!!!!!!!!!!!!!

Lite sammanfattning

Det var ju ett tag sen man bloggade och det har väl hänt en del sen dess.

På träningsfronten har det varit ganska så lugnt. Har inte vågat och haft tid, Azzie fick ju tyvärr två nya anfall för tre veckor sen. I samband med att vi gick upp på morgonen, börja med de vanliga rutinerna som alltid har funkat utan problem men tydligen var kickan supernödig och stressa upp sig nåt kopiöst medans jag själv var på toa så när jag kommer ut därifrån var hon redan på väg in i kramperna. Och hade i stressen både kissat och bajat inne så efter att kramperna slutat och Azzie "kommit tillbaka" tänkte jag att jag kunde städa upp inne innan vi gick ut. Ingen bra lösning för det stressa upp kickan igen och anfall numro två kom som ett brev på posten. Efter det så tog vi en långsam promenad runt kvarteret. Och hon måste har fått i sig nåt som inte var bra för magen för hon var risig i magen ända fram till helgen. Men sen dess har hon varit helt bra och inga fler anfall. Prata dock med min veterinär i Gbg och så hon har dokumenterat det hela och får azzie ett nytt anfall inom en snar framtid så blir det medicinering.

Så tränande har mest blivit långa härliga promenader med tjejerna. Var i Sundsby och promenerade och sen tränade lite på deras gräsmatta. OCh måste säga att Azzie satte hjärtat i halsgropen på oss allihop. Mitt under promenaden säger Taimi till att jag nog får ropa in henne eftersom hon tydligen tog upp ett spår ....... efter flera rop och visslingar så får Martina syn på den goa hunden ....... ca 10 meter uppe på en klippa.....stup ner till oss ...ooops. Hon hade ju tagit raka vägen till mig när jag ropa ...... blidde lite fel..... som tur var så hade hon lite självbevarelsedrift i sig hon kom ner en bit så att det kanske var 4-5 meter kvar men sen var det stopp så efter en lågmäld disskusion så börja vi så sakta gå tillbaka för det var ju ändå där hon hade kommit upp och puh det hjälpte. Vovva "trassla" sig ner tillbaka och allt var frid och fröjd igen.

Har lagt mest krut på apportering med dirigering samt fria följet den sista tiden. Tränat in konan. Själv höger/vänster har jag ju kört lite till och från sen al-utbildningen. Så nu har jag satt henne gått ut och lagt 1 apport och sen ställt upp henne vid konan för att sen skicka henne på apporten och det har funkat riktigt bra.... genom att jag har lagt ut en så kan hon ju inte ta fel alltså ger det alltid belöning (om hon tar den) vilket hon oftast gör. Har börjat med att ibland lägga ut två apporter och även ibland att skicka både på konan och sen dirigeringen men blandar och ger väldans mkt där bara för att det inte ska bli för enformigt och tävlingslikt.
Vårt stora bekymmer just nu är att hon inte sitter still när jag ska ta apporten??? men har börjat lägga till ett SITT KVAR bara för att hon ska veta vad jag vill och har jag sagt det och hon reser sig så uteblir belöningen..... rätt tänkt???

Och tillsist det som har gjort att jag inte orkat blogga..... en fd. kollega och vän som tyvärr har gått bort alldeles för tidigt. Var på hennes begravning förra fredagen och det var en där som uttryckte sig så bra om vad hon var för person. Att hon hade en uppriktighet som är en bristvara i dagens samhälle men som skapar stark vänskap.
Och det var verkligen sån hon var och det är det jag alltid kommer att minnas henne för....
Vila i frid, Gunilla.